Skomakeriet på landsbygden

Fest hos bonden. De dansande bär finskor med rätt knarr i.
Troligen med näver i sulorna.

Innan skofabriker startade och försäljningen därifrån blev allmän, tillverkades skorna ute på landsbygden mest av ambulerande skomakare och deras gesäller. I avlägsna bygder var skohantverket vanligt fram till 1890-talet. I vissa trakter ända fram till 1910-talet.

Självhushållets principer gällde även skotillverkningen. Nästan allt tillverkades i den bygd skomakaren verkade. Bondens skinn och hudar lämnades till garvaren. Efter ett år lämnade denne tillbaks sitt arbete till bonden, men behöll en del av skinnen som betalning för arbetet.

Skomakarna köpte mycket lite från staden. Pligg fick lärpojkarna göra av syren, björk eller tall. Klister kokades av rågmjöl, becket av tjära. Läster och block gjorde skomakaren själv. Borst att förstärka becktråden med togs från suggan innan den skållades vid slakten. Lingarnet till becktråden spanns av bondkvinnorna av lin de själva odlat. Med undantag för raspar, sylar, tänger och knivar gjorde skomakaren alla sina verktyg.

Skomakaren och hans gesäller for runt till bondgårdarna där de tillverkade årsbehovet av skor och lagade och förbättrade gamla skor. Mest gångbart var krökstövlar med lädergaloscher åt husbonden. Bondmor fick svarta kalvskinnskängor, drängar och pigor pliggade smorläderskängor.

Krökstövlar som tillhört Karl XIV Johan. Använda vid hans kröning.
Stövlarna är av svärtat mjukt gödkalvskinn med narven utåt, troligen av den skärning som kallas bottemoll. Skurna i 2 stycken: framstycket som krökts i vristpartiet och bakstycket. Sömmar - sydda från insidan - i sidorna. Skaftets övre del, som går upp i 2 rundade flikar mitt fram, fodrad med läder. – Foto  Livrustkammaren (The Royal Armoury) / Göran Schmidt / Wikimedia

De grova arbetsskorna hade näverbottnar som syddes fast direkt i ovanlädret. Tekniken kallades becksöm. För arbete i skogen fordrades storstövlar, som pliggades, hade halvsulor och kraftiga klackjärn.  Pligg var stift av trä som användes att fästa klack och sula.

På kyrkvallen skulle bönderna vara klädda och skodda, så att det syntes att de var välbärgade. Vintertid använde karlarna ytterstövlar och kvinnorna ytterkängor när de for på kalas hos bönderna eller till kyrkans högmässa. I mittgången knarrade och brakade skorna. Skomakaren hade lytt beställarens förmaning att lägga in skoknarr för 12 skilling!

Tolvskilling från 1848. Tolvskillingen var ett silvermynt.
Vid myntreformen 1858 ersattes den av den snarlika 25-öringen.

På bondgårdarna hade skomakarna det bra, trots långa arbetsdagar, från klocka 5-6 till framåt 10 på kvällen. Matrasterna var många och maten allmänt god. Bland skomakarna kunde man höra: ”sy och sprätta upp, sy och sprätta upp, här är ett bra matställe”.

Skomakarens lön var fastställd. Mansskor kostade bara hälften av ett par kvinnoskor alltsedan medeltiden. Modell och kvalitet hade olika priser. Det var inte billigt. Ett par mansskor kostade lika mycket som 1/8 oxe eller ett ungt får. Medan skomakarna arbetade hos bonden skulle de hållas med mat och logi.

Läs mer i kapitlet Den betydelsefulla dräkten i vår vackert illustrerade bok Detta är en dansförening. Du kan beställa den här.

* * *

Cobblers, Shoes and Creaks in 19th Century Rural Sweden

Dancing at a party. The guests wear their finest shoes with the right kind of creak. The shoe soles were probably made from birch bark. – 19th century painting.

Before shoe factories were common, shoes in rural areas mostly were made by traveling shoemakers and their journeymen. In remote areas the craft  was common in the 1890s, in some places it remained into the first decades of the twentieth century

As with everything else, when making shoes the principles of self-catering were in force. Basicaly, everything needed was produced locally. The farmer’s skins and hides from  slaughtered animals were sent to the tanner and except for those the tanner kept as compensation for his work, returned a year later.

Cobblers procured very little from the towns. Apprentices made pegs from lilac, birch or pine wood. Glue was made by boiling rye flour and pitch was made from tar. The cobbler’s thread was made from linen thread spun by the farmers wife and reinforced with pig bristles taken at slaughter before scalding. With the exception of rasps and files, awls, pliers and knives, the cobbler made all own his tools.

The cobbler and his apprentices travelled between the farms. Where their services were required, they stopped and produced a year’s supply of new shoes and mended old ones. A main article for the farmer was ”krökstövlar”, a kind of leather knee-boot, and leather overshoes. His wife got calf-skin boots, the farmhands and maids had to make do with simpler leather boots.

This pair of ”krökstövlar”, leather boots, once belonged to king Karl XIV Johan, the French Napoleonic general whom Swedish parliament elected king of Sweden and ruled the country 1818–1844. He wore them at his coronation. The leather comes from fattened calf. (Livrustkammaren [The Royal Armoury] / Göran Schmidt / Wikimedia)

 Working on the farm, one wore brogues with soles made from birch bark sewn directly to the upper using wax-end. Working in the forest demanded high boots. These were pegged, had half-soles and heavy heel irons.

Sundays, on the church green, the farmer and his wife needed to wear clothes and shoes showing off their wealth. In winter men and women wore boots covering their shoes when going to functions or to church. Walking down the aisle, the boots creaked loudly. For 12 skillings (pronounced shillings) extra, the cobbler made the boots creak as loud as possible!

A 12 skilling (pronounced shilling) coin, or tolvskilling, from 1848. Before 1858 Sweden had a complicated monetary system. 12 skilling was a quarter of a Riksdaler Banco or a 16th of a Riksdaler Specie. To complicate matters, there was also a Riksdaler Riksgälds with a slightly higher value than the banco. No wonder the Swedish Riksdag (parliament) decided to change it all. In 1858 the modern day koronor and öre (1 krona = 100 öre) replaced the previous system. However, the old 12 skilling coin had exactly the same value and looked almost exactly like the new 25 öre coin, For over a century the latter was called ”tolvskilling” in popular parlance.

While staying on a farm, the cobbler had a fairly good time in spite of long working hours – from five or six in the morning till ten at night. But breaks for meals were numerous and the food often good. A common saying among cobblers was ”sew and unpick, sew and unpick, this is a good eating house!”.

The cobbler’s compensation was fixed. Since the middle ages a pair of men’s shoes cost half of a pair of women’s. The price varied with type, model and quality. Shoes weren’t cheap. A pair of men’s shoes could cost as much as an eighth of an ox or a young sheep. In addition while staying at a farmer’s, the cobbler and his apprentice had free lodging and meals.

Learn more about clothing and dress in our beatifully illustrated book Detta är en dansförening. Order it here.